Indianbyn som ville leva sitt eget liv
Vi hade ankrat min båt Searcher i San Blas arkipelag och gav oss ut på en gummibåtstur. Från fastlandskusten följde vi en flod uppström och hann ikapp en kanot byggd av en urholkad trädstam. Kanoten stakades fram av en man och en ung grabb som kämpade mot den starka strömmen. Jag erbjöd dem att bli bogserade och de tackade ja. I kanoten fanns också en kvinna med en nyfödd bebis och några barn. Efter några timmars stånkande med utombordsmotor mot strömmen, blev det för grunt för gummibåten och vi fick säga adjö till kanoten som försvann runt nästa krök.
Innan återfärden till segelbåten stannade vi till i djungeln vid flodkanten. Plötsligt började det ösregna. Vattnet i floden steg blixtsnabbt, svämmade över och täckte marken där vi stod under träden. Insekter och spindlar sökte sin räddning på våra kroppar för att inte dras med i vattenströmmen. Det blev för strömt för att köra gummibåten i den översvämmade floden som dessutom fylldes av omkullfallna träd och grenar som vältrade sig fram i vattenmassorna.
Jag var något bekymrad över vår situation. Vi hade ingen torr plats att övernatta på och ingen möjlighet att ta oss till segelbåten. Då dyker kanoten upp igen. Det visar sig att kvinnan vi bogserade var dotter till en hövding och att han nu bjudit in oss till sin by. Vattnet hade stigit så pass att vi kunde ta oss uppström några hundra meter där byn plötsligt dök upp runt en flodkrök.
”Normalt vill vi leva våra liv utan påverkan utifrån” sa talesmannen som tolkades till spanska av skolläraren, ”men vi vill att ni ska övernatta i hängmattorna vi annars bara använder för våra ritualer”. Detta var 2002 och de var bekymrade för hur livet skulle förändras när en ny väg byggdes nära deras by.
Dagen efter vår ankomst klädde hövdingen upp sig för att bli fotograferad.
Det samma gjorde också hövdingens närmaste man, arvtagaren.
Tre generationer.
En ny kanot tillverkas med en av de sista stora träden i området.
Alve, vilka underbara bilder! Vi har en nära vän bland Kunafolket, som vi lärde känna under våra två år i Panama. Han heter Nelson Sanchez och har en ö (som de delar med en annan familj), dit han erbjuder mat, logi och även båtutflykter till andra öar i San Blas. Idag, tio år efter ditt besök, har livet förändrats ganska radikatl för ursprungsbefolknngarna. Bland dessa 8 folk har Kuna klarat sig ”bäst”, dvs de möter civilisationen på ett mer affärsmässigt sätt än de övriga. Bland annat får man numera inte fotografera kvinnorna med mindre än att man betalar för det. Kvinnorna är de som håller i affärerna – och de är mycket skickliga. Deras textila hantverk, Molas, är numera världsberömda.
Du får mycket gärna skriva in er väns kontaktuppgifter här så att vi gör lite reklam för dem.
När vi var där för tio år sedan var reglerna vad gäller fotografering de samma på öarna. Inga foton utan pengar. Hela övärlden var rätt så påverkad av turismen och av kryssningsfartyg som stannade i hamnen precis utanför deras gräns. Men det var helt annorlunda i bergstrakterna långt från öppet vatten och vägar. Jag hoppas de har kvar sina önskningar om att ingen väg skulle byggas.
Tack för din kommentar!
Hej Alve,
En väg har nyligen byggts till flygplatsen, tillika hamnen, Port Venir. Från ett besökarperspektiv behöver man inte längre ta inrikesflyget från Panama City, utan kan ta sig fram till övärlden även med bil (truck) pga floder som behöver korsas. Men det innebär också att Kuna själva kan ordna transporten dit. En liten tullavgift tas också ut vid gränsposten. Jag förmedlar gärna en kontakt till min vän Nelson Sanchez för den som är intresserad. Kan verkligen rekommendera ett par dagars vistelse här. Boendet är enkelt och spartanskt men skönt; man sover i bambuhyddor i enkla sängar på golv av sand. Genom bambuväggarna strilar ljuset in, liksom den varma vinden och ljudet av vågorna. En liten toalett, dusch och handfat finns i varje hydda. Maten består av dagens fångst; fisk och skaldjur som hummer, och krabba, fångade samma morgon. Till frukost serveras frukt, juice, rostat bröd, te och kaffe.
San Blas är en lisa för själen; ett paradis, ännu relativt oexploaterat, med 350 jungfruliga öar med snäckskalsvit strand. Området ingår i ett skyddsområde där Kunafolket idag har självbestämmande och eget parlament i Panama, vilket är unikt. Men de har inte tillräckligt beskydd av den panamensiska regeringen och deras land naggas i kanten (bofasta hugger ner träd till virke) utan att de kan göra så mycket. Det är en tidsfråga hur länge de kan försvara sitt levnadssätt. Och sin mark.
Jag kan mycket väl tänka mig att organisera resor till San Blas arkipelag och byarna på öarna. Ett fantastiskt paradis med härliga människor som välkomnar turister. Men jag vill vara mycket försiktig och inte störa byarna på fastlandet som själva valt att leva isolerade från omvärlden. Tack för all info och fin text Ida!
Alve, du tänker klokt.
/Ida