Blog
I am resting after riding my velomobile 716 km in 3 days from Oulu in northern Finland to Åbo where I took the ferry to Stockholm. I’ll take this opportunity to give you a short report before I continue to my home at the Swedish west coast.
At 11,49 November the 9th I arrived to the northern most point of Europe. This after having given up several times. I reached the goal thanks to many of you telling me to continue. I would have returned south several days ago if it wasn’t for that.
I’m happy to have made it even though the trip sometimes hasn’t been a pleasant one. The beauty of the nature and knowing that it was possible to get here, makes the effort worth it. Thank you!
I am writing this post in a hurry because I want to continue the journey south as soon as possible. In a few days the temperature will rise from the current -28°C to -16°C on the Finnish highlands. I then want to take the opportunity to get as far south as possible before the severe cold returns.
Read more
It was not my intention to cycle this late in the year. I was delayed for two months due to a kidney stone attack. Stopping the project was no alternative, nor was it my plan that this would be the tough trip it has become. Before coming to the cold area I optimistically wrote: ”Not knowing how to survive in extreme conditions can be fatal. But the journey can be pure joy if one is well prepared.” Reality has been far from joyful at occasions. I just wish I was here two months earlier.
There are many people riding velomobiles during the winter, some of them are my commuting heroes. They use the velomobile in stead of the car as much as they possibly can, some of them every day. To ride in freezing temperatures with velomobile and hardly any warm clothes is possible for a couple of hours. But after several hours of riding, the upper body becomes soaked wet from perspiration while the feets get freezing cold even when having many, many layers of woolen socks. My challenge is to find a solution to this problem in order to get as far as possible on my own created challenge to the north.
This is the first time I make a blog entry with my smartphone, so please have some consideration if the result isn’t perfect. 😉
Fortsätt läsa ”Velomobile Winter Tour Report 02”
I might be crazy to take a velomobile during the winter to the far north of Scandinavia, but I just like to test the limits. Why? Why not? I have been in warm climates a lot during the last years. Now it is time to go back to the cold areas for some months. When doing so, why not go all the way and make life a little bit difficult. We only live once 😏.
When I was young, I spent some time in cold mountains alone in the winters. I did go skiing in the far north where I didn’t meet people for weeks. The darkness and the northern lights are difficult to describe, they must be experienced to understand them. Before, I was able to go for weeks with a large and heavy backpack. Now I can’t, my knees have given up. But I can ride bicycles and the best bicycles for traveling are velomobiles. If there isn’t a lot of snow on the road …
So, the question is, how far north will I get with my velomobile?
My dream is to get all the way to Nordkap. I have no clue if I will be able to get there, but I will try.
I will start in next week and this is the planned route:
https://ridewithgps.com/routes/30767542
Read more here →
Fortsätt läsa ”Velomobile Winter Tour 2019”
Catherine Dougnac Opitz, Subdirectora Científica, Wildlife Conservation Society – Chile.
Foto teamet i Chile.
Efter en lång väntan har de första fällorna äntligen anlänt till Punta Arenas, Chiles sydligaste stad på fastlandet där en grupp forskare arbetar för att rädda en utdöende koloni av albatrosser.
I november 2018 startade jag en insamling för att köpa specialbyggda fällor som automatiskt, snabbt och smärtfritt dödar invasiva minkar som introducerats av människor till den sydligaste delen av Sydamerika. Målsättningen är att rädda en utdöende koloni av svartbrynade albatrosser. Ni kan läsa detaljerad information om insamlingen här: http://alve.henricson.eu/2018/11/19/insamling-for-albatrosser/
Som ni vet har jag arbetat flera år med att organisera, sälja och guida resor specialanpassade för fotografer. Detta har gjort att jag känt en press att producera en viss typ av bilder, framför allt naturbilder. Den senaste tiden har jag börjat rannsaka mig själv och frågar mig ofta, vem är jag som fotograf och vilken typ av bilder vill jag ta? Jag har en aning om vad jag egentligen vill, men det kräver andra förutsättningar än de jag bäddat åt mig hittills. Att finna sig själv som fotograf ger livet en extra krydda. Vissa finner sig själva fort, för mig tar det längre tid.
När jag rest med kunder har deltagarnas bildresultat varit det viktiga. Men jag själv har också hunnit fotografera lite nu och då. Många av bilderna har jag fotograferat i samband med rekognosering inför nya resmål. Här följer några exempel från de senaste resorna till Namibia, kanske de sista resorna dit. Framtiden får visa.
Min Quattovelo framför Kalmar slott.
2013 fick jag beskedet att jag hade artros i båda mina knän. Jag som var van vid att vandra både i berg och dalar tyckte plötsligt att livet tagit slut. Jag höll tyst om det och bet ihop när knäna värkte. Hörde att cykling var bra för de som har problem med artros, men nej, det var inget för mig. Ont i baken, nacke och handleder ville jag slippa. Men hösten 2017 fick jag upp ögonen för liggcyklar. Två generösa velonauter i Kungälv lät mig testa deras velomobiler. Jag var fast. Livet hade fått en ny vändning. Plötsligt skulle jag kunna använda kroppen som förr samtidigt som jag blev mer miljövänlig i mitt sätt att köra. I april fick jag min velomobil, en Quattrovelo, den femte som någonsin tillverkats. Sedan dess har jag cyklat 15370 km och bara tankat min privata bil fem gånger under hela 2018.
(EDIT: Insamlingen är avslutad. Se senaste uppdateringar längst ner.)
Människan har introducerat minkar till södra Sydamerika. Dessa minkar har nu nått en ö där svartbrynade albatrosser häckar. Om några år kommer kolonin att vara utrotad om vi inte gör något nu.
Tillsammans med den lokala organisationen Wildlife Conservation Society Chile och det svenska Jägarförbundet (Invasive Species Specialist Group) har vi kommit fram till vad vi tror är en bra lösning.
I Sverige har en ny typ av fällor testats med gott resultat det senaste året. Fällorna, som tillverkas i Nya Zeeland fungerar under långa perioder utan övervakning och återställning vid aktivering. Detta är viktigt eftersom ön där albatrosserna häckar är isolerad. Dessutom är fällorna gjorda så att minkar inte behöver lida.
Ett större antal fällor kommer att köpas den kommande månaden för användning i Norden. Samtidigt vill vi då passa på att beställa fällor som kan användas i Eldslandet. Men budgeten för arbetet i Sydamerika är begränsad.
Vi behöver minst 30 000 SEK för att köpa fällor.
I senaste numret av den här tidningen finner ni en intervju med mig och bilder från mina resor. Tidningen ges ut av min vän Alfonso Pérez del Barco som jag samarbetar med när jag organiserar fotoresor till Extramadura i Spanien. Ni kan läsa mer om dessa resor här: http://eldslandet.com/spanien.html
Tack för att ni gillar och delar! (Då vet jag att det lönar sig att fortsätta blogga 😉 )
När jag har grupper som betalat för att följa med på mina resor, då är min primära uppgift att se till att de får de bästa fotomöjligheterna. Om mina resenärer får bra bilder med sig hem, då har jag lyckats. Men det händer att jag också får chans att knäppa några bilder. I år blev det mest fotografering från flytgömslen för min del under resan till Extremadura i Spanien, men fick även möjlighet att fotografera några ugglor.
Detta var den första resan till Spanien med kunder och den blev rätt så lyckad. Kommer därför att göra om samma resa nästa år månadsskiftet maj-juni. Det finns plats för fem deltagare.
Här kan ni se några av mina bilder från i år. Fortsätt läsa ”Flytgömsle och ugglor”
I den här filmen från 2007 får vi följa geologer på en forskningsresa till en obebodd ö i Pitcairngruppen. Där ska vi ta reda på hur klimatet var förr. Den samlade kunskapen kan också ge en indikation om hur klimatet blir i framtiden. Att landa på den obebodda ön var inte lätt vilket försvårade arbetet för forskare och besättning.
Under femton år arbetade jag med forskningsbåten Searcher som jag byggde.
I flera länder som gör anspråk på en del av Antarktis uppfostras skolbarn och även vuxna att tro de äger en del av Antarktis. Men hur står det egentligen till och vem äger vad? I filmen följer jag den argentinska armadan ombord på deras isbrytare Almirante Irizar när de provianterar sina militära baser i den kalla kontinenten.
Filmen har tidigare visats i Axess Television.
Äntligen har jag fått filmer överförda från band till ettor och nollor. De här filmklippen kommer från en transportsträcka med forskningsbåten Searcher utanför Brasiliens kust 2014. Valar följde oss under flera timmar. De turades om att parvis vara nära båten. För det mesta var det en vuxen med nyfödd kalv. De visade stor nyfikenhet och var vid många tillfällen så pass nära båten att de vidrörde skrovet med sina fenor. När vi mot kvällen tvingades starta motorn försvann valarna ur sikte.
Nu 2017 har äntligen information om plast på den obebodda och isolerade ön Henderson nått allmänheten. Vi som var med i The Sir Peter Scott Commemorative Expedition to the Pitcairn Islands 1991–1992 varnade om detta i början av 90-talet. Jag har vistats på ön Henderson i omgångar sammanlagt ett drygt år och bedrövat sett hur mängden plast hela tiden ökat. Plasten blandar sig med sanden där den också ligger bevarad under ytan. På den östra sidan av ön där det råder pålandsvind kan man idag knappast ta ett steg utan att trampa på någon plastbit. Tar man all mikroplast med i beräkningen skulle jag vilja påstå att det är omöjligt att ta sig fram utan att trampa på plast. Detta på en ö som ligger cirka 5600 kilometer från närmaste kontinent. Här fastnar sköldpaddor i skräpet och dör. Men nu när ni alla känner till vad som händer med vår plast kanske det finns hopp!? Vi får hoppas på det 😉
Delar några bilder från ön tagna 2009 och 2011.
Fortsätt läsa ”Plast på ön Henderson”
På flera ställen börjar karnevalen på en torsdag. I staden Uyuni som jag besökte i februari 2017 tillhör torsdagen barnen. Las comadres (kvinnorna) för över traditionen till de yngre.
Fortsätt läsa ”Barnens karneval”
På El Altiplano lever skyltdockor sitt eget liv i ambulerande gatumarknader.
Alla bilder jag publicerar i det här inlägget är fotograferade med några minuters mellanrum under en kvällspromenad i en av Bolivias alla marknader.
Fortsätt läsa ”Marknadens ansikten 1”
När jag var drygt tjugo år köpte jag två hästar i norra Argentina. Jag skulle rida med dem norr ut genom Bolivia och Perú. Jag döpte hästarna till Gato och Mancha efter namnen på två hästar som Aimé Félix Tschiffely red från Buenos Aires till New York mellan 1925 och 1928.
För några veckor sedan råkade jag passera den lilla staden Alto Río Senguer i provinsen Chubut i Argentina när de höll på med förberedelser inför den årliga ” Festival Provincial Gato y Mancha”. Jag fick då lära mig att hästarna som Tschiffely red på kom från just den här trakten. Detta var ett kul sammanträffande tyckte jag och bestämde mig för att stanna.
Under festligheterna bjöds det på papa frita, musik och dans men också på jineteadas, en slags hästdressyr som är populär på Pampas.
Fortsätt läsa ”Gato y Mancha”
Flertalet resenärer tenderar att ta sig till välkända platser. Jag är lite tvärt om. Ju svårare resmålen är att komma till desto häftigare och mer givande är resan. Ett exempel är de mindre besökta platserna i nordvästra Argentina långt uppe i högplatån El Altiplano. Många känner till staden Salta och bergen i dess närhet, men få känner till platser längre upp i bergen. Hit ska man egentligen ta sig med fyrhjulsdrivna bilar. Själv äger jag en liten sedan-bil i Argentina. Den har jag utrustat med extra reservdäck och säkerhetsutrustning. Med på resan i februari var fotografen Claes Grundsten och målaren Jill Grundsten.
